Stormen Hilde

Årets tomte inhandlad: Knastomten. Oh, the irony.

Stormen Hilde, som kom rasande natten mot söndagen den 17 november, blev la grande finale på en helt knasgalen vecka. Faktiskt känns det som om vi befunnit oss i ett stormigt oväder hela veckan och att det här bara var den logiska avslutningen på det hela. Faktiskt, ska jag erkänna, stod jag i natt ute på gården och vrålade mot vinden "Kom igen bara, vi klarar mer än så här!" medan jag hängde med kroppen som tyngd i en tältställning som ville lyfta till väders och samtidigt med ena benet försökte fösa betongplattor mot markstängerna för extra tyngd, medan J slet ner presenningen till tältet så fort han kunde innan den vecklade ut sig till en fallskärm. Vi hann - i grevens tid. Nån minut till och vi hade fått jaga ett garagetält nere på samhället. På granngården föll en poppel. Hos oss singlade några takpannor ner. Och drivor av grenar. Men inga träd. Persson Park är intakt. Phew!

Till saken hör att vi just kommit hem efter en tung och intensiv dag i Lycksele och fått krypköra hem på en väg som förvandlats till nyspolad hockeyrink.

Till saken hör att vi tillsammans var totala vrak med hög feber, svullen hals, frossa, migrän, luftrörskatarr, bihåleinflammation, huvudvärk bortom räddning och vi hade knappt hunnit äta nåt på hela dagen.

Till saken hör att vi dagarna innan varit inne i en intensiv snurr där det hängde på håret att vi verkligen fick igång bergvärmepumpen (due to itsy bitsy programmeringsfel) och därmed slapp skräckscenariot med flera dagar med kallt hus, inget vatten, frusna rör och, med andra ord, i princip tillbaka där vi började för ett år sedan.

Till saken hör att det där nedrans garagetältet var det sista som J hann sätta upp innan vi dråsade i säng i fredags, eftersom det skulle på plats innan tjälen och snön kom. Helst.

Till saken hör att allt vi ville var att få sova en hel natt innan J skulle kliva upp tidigt och dra iväg 120 mil söderut igen. Bara en hel natt. Vi var så obeskrivligt trötta och feberyra att vi var tvungna att stanna bilen på hemväg från Lycksele och känna varandra på pannan och titta på glansen i ögonen för att avgöra vem av oss som var i bäst sämst skick för att sitta bakom ratten.

Ungefär så. Stormen Hilde hade vi liksom inte hunnit höra nåt om. Vi har ju som bekant glömt bort det där med tv och inte hunnit kolla nätet. Vi hade packat ur bilen och precis ätit våra kvällsmackor när vi plötsligt märkte hur vinden sög tag i huset på ett sätt som vi aldrig varit med om. På övervåningen skallrade det inte i rutorna, det svajade i väggarna! För ett ögonblick trodde jag att huset skulle lyfta. Eller kanske taket. Båda två tänkte genast samma sak: Garagetältet. Vi kollade nätet och förstod vad som var på gång. Gissningsvis var inte tältet konstruerat för 38-56 m/s. Vi hade rätt. När vi slängt på oss kläderna  och sprungit ut fick vi precis tag i den fladdrande tältduken innan den fått för stort vindfång och därmed blivit oregerlig. Jaja. Uppfriskande liten aktivitet sisådär kring ett på natten. Vi hade varit synnerligen roade av detta äventyr om vi inte haft frossbrytningar och dubbelseende. Men vi grejade det i alla fall.

Garagetältet fick alltså stå monterat i ett dygn. Det är förmodligen ett alldeles förträffligt tält. Därom veta vi ännu intet. Men troligtvis hade vi haft ett tält i trasor, om ens vi hade sett nåt av det, om vi inte bestämt oss för att plocka ner det i natt. Nu ligger det i garaget (ironiskt, jag vet) och väntar på att bli använt. Till jul kanske. Hade vi hört om stormen Hilde i förväg hade vi aldrig ens övervägt att montera ihop det i helgen.

Hur som helst, vi inser vilken tur vi har haft när vi hör rapporter från områden i närheten. Inget essentiellt har gått sönder. Vi har inte ens varit strömlösa. Bara sömnlösa. Och jämfört med Filippinerna, Haiti och Thailand är detta en fis i rymden.

Stormen Hilde: Läs mer här