Trädkramare

Ja, alltså inte han på bilden, utan jag. Mentalt, i alla fall. Jag har haft ångest, sorg och avskedsceremonier. Jag gillar't inte. Men två av träden vi dödsmärkte i somras var faktiskt så ruttna att det hängde på den berömda gärdsgår'n, visade det sig. Men jag saknar tallen. Den har nu reducerats till några stackars kvistar i vinterdekorationen på farstubron. "Den där? Den är ju rätt ful", sa trädkillen som ser tusen tallar på en vecka. Bah, vad vet han? Nåväl. Avrättni... jag menar, avverkningen fick lite överraskande effekter. Där vi trodde det skulle gapa tomt syns det inte att träden är borta, men där vi trodde att det knappt skulle märkas känns det nu obehagligt tomt och öppet. Men det är väl en vanesak. Livet går vidare, håhåjaja, och snart är det jul. Och det murkna trädet 20 cm in på grannens tomt står kvar. För där ska det vara som det alltid har varit.