Fläkten är värst!

IKEA-paketen står fortfarande i spridda skurar runt om i hela huset och vi har (som så många gånger förr) snabbt vant oss vid de nya förutsättningarna. Vi kliver över hindren utan att reflektera. Dock ej med grace och elegans, i och för sig, då två av våra fyra knän bestämt sig för att strejka ett tag igen, men förbi kommer vi alltid - det är ju huvudsaken. Och skratta åt eländet går ju. Ibland. Det har varit betydligt lättare att hålla sig för skratt under arbetet med att få fläkteländet på plats. Eller fläktfan, som J så tautologiskt och balanserat kallade den. När en diff på en millimeter får så stor inverkan på slutresultatet att det innebär att vi multicuttrar, lyfter dit, skruvar i, skruvar ur, lyfter ner, flyttar nåt nån nanomillimeter, lyfter dit, skruvar i, skruvar ur, lyfter ner och sedan gör om allting igen, så gäller det att vara precis så envetna som vi är i vår noggrannhet för att inte ge upp och acceptera en halvmesyr som kommer håna oss för all framtid. Och nu vill jag gärna påpeka att undertecknad var den som först nämnde 'silikon' som ett alternativ och J som vägrade. Det här var en kamp han inte tänkte förlora. Och han vann. Till slut. Nu sitter den där. Som en smäck. Och den funkar. Lägsta nivå surrar lite försynt, medan värsta nivån vrålar på så bra att den nästan tömmer öppna spisen på aska (ja, ok, lite överdrivet kanske). Det enda som inte gillas helt och hållet av alla är lampan som är av kategori tortyrljus (v. v. se förra inlägget). Men lampan är ju inte av nöden hela tiden. Gott så. Och J är mer än nöjd. Water under the bridge, let bygones be bygones och allt sånt.