Tänk att en liten skitsak kan göra oss så glada

Vi har hittat toaborsten. Vilken lättnad. Vilken eufori. Festligheter och jag vet inte vad. Vi har ju letat efter denna förpillade toaborste i två månader. Två månader. Det är antingen uppenbart sjukt eller beundransvärt envist. Ja, nu har vi ju inte letat konstant i två månader, det fattar ni väl. *fnys* Det vore ju i så fall rätt och slätt en så korkad bedrift att nån borde göra ett tv-program om det. Filip och Fredrik kanske. Vi har ju inte heller letat efter bara en toaborste, utan två. Låt mig förklara: Den ena skulle vara en toaborste, helt enkelt. Inga konstigheter. Vi hade till exempel inga som helst planer på att använda den som blomvas, paraplyställ eller spagettiburk. Vilket, nu när jag tänker efter, kanske inte är så dumma idéer ändå... Den andra köpte vi för att göra om till en matchande sophink, eftersom utrymmet är rätt begränsat i vårt lilla badrum och en vanlig pedalhink inte ryms. Genialiskt, tyckte vi. Ja, sen är ju historien känd. Toaborsten försvann. Spårlöst borta. Vi har finkammat varenda kartong, varenda skrymsle, varenda vindsvrå, varenda låda... flera gånger. Ja, naturligtvis utom den låda där påsen låg. För då hade vi ju hittat den - begriper ni väl. Jamen, sluta svamla - var fanns den, var låg den? Ok, ja, alltså, den låg och tryckte i kartongen där vi har tops, tandkräm och tandborstar. Heeelt ologiskt. Eller, vänta, det kanske var rätt så logiskt egentligen... nu när jag tänker efter... /M

Ps. Vi köpte för övrigt en ny toaborste för en vecka sedan. Murphy's Law.